Hammaslääkäri

Torstai 24.08.2017

Alla borde kunna ha frisk mun

15.6.2017
Marja Pöllänen & Tero Soukka

Tandrelaterade infektioner kan leda till intensivvård. Sådana rubriker har vi på senare tid sett både i Tandläkartidningen och i dagstidningarna. Vad är det som händer? När det gäller infektioner med anknytning till tänderna är det viktigt att man söker vård i tid, och att man får den vård man behöver. I rekommendationen om god medicinsk praxis som behandlar plötsliga tandrelaterade infektioner och mikrobläkemedel, som har uppdaterats i vår, konstaterar man att patienter med tandrelaterade infektioner ska undersökas och behandlas genast. Patienter som har symptom som tyder på en allvarlig infektion, eller som har en allmänsjukdom eller medicinering som ökar risken för komplikationer, ska hänvisas till behandling som jourfall.

Det kan förstås ske bara i den händelse patienten över huvud taget söker vård, och när det finns tillräckliga och rätt fördelade vårdresurser. Då kommer patienten inte att råka ut för att bara stå i vårdkö. Också inom tandvården gäller den gamla sanningen att allt bara blir besvärligare om man väntar. De reformer man nu planerar inom social- och hälsovården har en central betydelse för tillgången på vård. Nu behövs de rätta lösningarna och samarbete inom hela tandläkarkåren för att patienterna ska få den vård de behöver – till ett pris de har
råd med.

Tandläkarnas uppgift är att stå för effektiv tandvård, och att på det sättet förhindra att allvarliga infektioner uppstår. Att öppna rotkanaler, punktera varbildningar och extrahera tänder är gamla och bekanta åtgärder som ännu är effektiva. Man kan behöva antimikrobiell medicinering för profylax eller för behandling av infektioner, men mediciner är alltid en sekundär vårdform, och ersätter inte tandvård.

Förutom den professionella tandvården är det viktigt att patienterna själva sköter sin tandhälsa aktivt. Rekommendationen om god medicinsk praxis betonar betydelsen av att man själv är noggrann med den dagliga munhygienen, och att man går regelbundet hos tandläkare om man vill förhindra infektioner och andra komplikationer.

Diagnosering och behandling av infektioner, som görs av en tandläkare, är nödvändiga inför krävande medicinska ingrepp (bl.a. när man sätter in främmande föremål som leder, hjärtklaffar mm. och inför immunosuppressiv vård). Osteoporosmediciner (t.ex. bisfosfonater) kan förorsaka nekros i benvävnaden, vilket är ett bra exempel på de utmaningar tandläkarna ställs inför.

Ökande resistens mot mikrobmediciner är ett betydande problem internationellt, och man har beräknat att infektioner kommer att vara en av de vanligaste dödsorsakerna år 2050. Den nya vårdrekommendationen är därför samtidigt en utmaning till tandläkarna att överväga det verkliga behovet av antibiotikaprofylax för varje patient och varje åtgärd. Friska patienter behöver inte profylax om ingreppet är sådant att komplikationer är sällsynta. Profylax ska användas bara om patienten har hög infektionsrisk, och om ingreppet är svårt och görs i ett infekterat område. Mellan dessa finns det en ”gråzon”, där tandläkaren avgör behovet av profylax utgående från individuella faktorer, och i samförstånd med patienten.

I de övriga nordiska länderna har man minskat kraftigt på de patientgrupper som man rekommenderar att ska få profylax. Också på våra jourer har man gått i samma riktning, om också i litet mindre skala. I jämförelse med de gamla rekommendationerna ger man t.ex. inte längre rutinmässigt ledprotespatienter antibiotikaprofylax efter initialskedet (3 månader).

Den nya rekommendationen ger tandläkarna större frihet att välja vilken medicinering som behövs, men där påpekas samtidigt att man noggrannare än förr ska beakta också andra infektionskällor i munnen, utom själva operationsstället. Till den del vi kan påverka situationen ska vi se till att Finland också i framtiden ligger bra till när det gäller resistens.

Marja Pöllänen
OD, spec.tandl. redaktör för rekommendationerna om god medicinsk praxis

Tero Soukka
doc. spec.tandl., avdelningsöverläkare