Hammaslääkäri

Keskiviikko 22.05.2019

Reformarbetet fortsätter

15.3.2019
Anja Eerola

När detta nummer av Tandläkartidningen kommer ut vet man antagligen hur det gick för social- och hälsovårdsreformen i riksdagen. Det har funnits goda argument för att hoppas både att den godkänns och att den inte godkänns. Grundlagsutskottet förutsatte ännu en mängd förändringar i sitt senaste utlåtande, men den centrala frågan under hela regeringsperioden har ju varit valfriheten.

Valfriheten är redan bekant inom tandvården. Ända sedan totalreformen år 2002 har tandvårdspatienter kunnat söka vård vid en hälsocentral eller på en privatmottagning, och de har fått ekonomiskt stöd av samhället i båda fallen. Visserligen har självrisken hela tiden varit mindre vid hälsocentralerna, men sjukförsäkringsersättningen har som högst kunnat vara nästan 40 %. Efter att den minskades har valfriheten i tandvården varit ett minne blott.

Om man hade utvecklat den nuvarande modellen, och kanske också lagt till kvalitets- och verksamhetsmätare, kunde man ha fått den att fungera bättre och gjort den mera jämlik. Det finns i alla fall en bred politisk konsensus om att det behövs en större reform, som bl.a. omfattar ny finansiering, och som överför hela hälso- och sjukvårdens organisationsansvar till större enheter.

De huvudsakliga budskapen i Tandläkarförbundets lobbyverksamhet har under de senaste åren kretsat kring den betydelse tand- och munhälsan har. Logiken är följande: om beslutsfattarna inte förstår munhälsans betydelse som en del av människans allmänna hälsa och välbefinnande, kommer man inte att stifta förpliktande lagar, och inte heller att anvisa offentliga medel för ändamålet. I sin proposition föreslår regeringen att lagen om valfrihet när det gäller tandvård och munhälsa huvudsakligen ska stiftas enligt samma principer som gäller för de andra tjänster befolkningen behöver. Utan lobbande skulle vi inte ha uppnått det. Också i den föreslagna modellen är det finansieringen som är utmaningen.

Oberoende av vilken modell man väljer kommer man inte att klara sig med de nuvarande anslagen, om man vill organisera fungerande och högklassiga tjänster för en befolkning som blir äldre, och som fortfarande har kvar sina tänder. Åtminstone inte om priset ska vara överkomligt.

Var och hur ska man alltså få mera pengar? Ingenstans – åtminstone inte utan hårt arbete. Nu inför riksdagsvalet har vi ett utmärkt ögonblick för det arbetet. Partierna och kandidaterna är på resande fot över hela landet. De är intresserade av väljares och organisationers åsikter. Förbundet arbetar hela tiden med att påverka, men nu på våren behövs vi igen alla.

Lokalavdelningar och föreningar har fått förbundets valbroschyrer och förhållningsdirektiv. Nu har vi en möjlighet att rycka kandidaterna i ärmen på torg och i köpcentrum, och ge dem litet information tillsammans med förbundets broschyr. Vi kan berätta att två vuxna av tre lider av tand- och munsjukdomar. Om de inte behandlas leder de till en markant ökning av hälsoriskerna, och därmed kostnaderna. Hela befolkningen behöver munhälsovårdstjänster flera gånger under sitt liv, men för en del av befolkningen är tjänsterna för dyra. Det är fråga om enkla budskap, och varje tandläkare kan vara med om att sprida kunskap om munhälsa och tandvårdstjänster, och på samma gång trygga sin egen framtid. Det finns mera information på Tandläkarförbundets hemsida, www.hammaslaakariliitto.fi.

När valresultatet blivit klart börjar regeringsförhandlingarna, där man slår fast innehållet i regeringsprogrammet. Det är helt klart att social- och hälsovårdsreformen kommer att belasta också nästa regering, som troligen kommer att bildas med en annan utgångspunkt än den nuvarande. Det vore bra om man kunde nämna utvecklingen av befolkningens orala hälsovård i regeringsprogrammet.

Lobbandet tar alltså inte slut efter valet i april. Det skulle löna sig för tandläkarna att högljutt föra fram vikten av högklassiga och överkomliga tandvårdstjänster.

Anja Eerola