Kan man äntligen vara glad för att munnen nu har återförenats med resten av kroppen? Under de tre senaste decennierna har det forskats väldigt mycket kring de hälsorisker som har ett samband med kroniska infektionssjukdomar i munnen. Det har lett till att munhälsan och tänderna har fått mycket synlighet i pressen och i andra medier. Kanske det samband, som tandläkarna redan länge har känt till, nu äntligen börjat nå ut till både allmänheten och läkarkåren.

I Tandläkartidningen nr. 12 förra året behandlade jag, med delade känslor, resultatet av den senaste undersökningen av hur tandläkarna upplever sitt arbete. Också om tandläkarna å ena sidan upplever att de är allt mera belastade, så finns det å andra sidan fortfarande klart flera faktorer som stöder arbetsglädje och välbefinnande än sådant, som känns betungande. För att förbättra situationen måste man alltså inte bara minska de betungande faktorerna, utan också slå vakt om och förstärka de positiva sidorna, de som ger arbetsglädje.

Under årens lopp har det hänt mer än en gång att det har väckt munterhet när man har berättat för utomstående hur hälsocentralernas tandvård är organiserad: man tas in för vård, men man blir aldrig färdig. Dessutom tar det ofta längre tid än de lagstadgade sex månaderna innan man tas emot.