Skulle vi behöva en ny specialitet inom odontologin – oralmedicin? Och borde man göra om de olika tyngdpunktsområdena inom specialområdet klinisk tandvård till egna, separata specialområden? Kunde man påbörja specialistutbildningen genast efter att man avlagt grundexamen, i stället för att som nu samla på sig klinisk erfarenhet under två år? Man redde ut tandläkarnas inställning till de stora huvudfrågorna i april, som stöd för det arbete en underavdelning inom koordinationsutskottet för specialistutbildningen gör gällande specialistutbildningens riktlinjer.

Tandimplantat är en allmänt accepterad behandlingsmetod inom protetiken. Implantatets direkta anslutning till den omgivande benvävnaden, osseointegrationen, är en absolut förutsättning för att behandlingen ska lyckas. Termen osseointegration lanserades i slutet av 1970-talet av P-I Brånemarks forskningsteam, och sedan dess har det skett en aktiv utveckling av tandimplantat. Förr använde man implantat med slät yta, och då förutsatte osseointegrationen ett noggrant patienturval och att man var noga med att följa ett visst kirurgiskt protokoll.

Den servicesedel, eller voucher, för helhetstandvård som Helsingfors stad ger vissa patienter, har fått det familjära namnet koho (av det finska kokonaishoito, vilket betyder helhetsvård. Koho är också det finska ordet för ”flöte”. Övers. anm.). Den har haft motvind ända sedan lanseringen i februari 2021. Ersättningen vårdproducenterna har fått har varit så anspråkslös, att bara en handfull producenter har deltagit i verksamheten. Enligt staden står tusentals patienter i vårdkö, och tandläkarna vid hälsocentralerna blir allt mera överbelastade.

En av den finländska hälsovårdspolitikens centrala målsättningar är att befolkningen ska ha en god hälsa, och att hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper ska vara så små som möjligt. En minskning av skillnaderna i välstånd och hälsa är också ett av målen för den social- och hälsovårdsreform som man håller på att genomföra. Under de senaste decennierna har befolkningens hälsa i genomsnitt på många sätt blivit bättre, men man har inte ännu lyckats jämna ut skillnaderna. Tobak, alkohol och ohälsosamma matvanor är vanliga orsaker till de socialt relaterade hälsoskillnaderna.

Arkiater Risto Pelkonen sade i en intervju i det senaste numret av Tandläkartidningen att han var orolig över hälsofrämjandets framtid. Han utgick från att all hälsofrämjande verksamhet kommer att bli svår att genomföra när ansvaret för den ligger hos kommunerna, som varken har finansiella resurser eller redskap för att sköta den, medan välfärdsområdenas fullmäktige riktar blicken mot specialistvården. Läget är minst sagt spännande. Det är kommunernas sak att främja välfärd och hälsa, men alla de betydelsefulla aktörerna arbetar för välfärdsområdena.