Suomen Hammaslääkärilehti
Finlands Tandläkartidning
Finnish Dental Journal
Vinnaren i ett populärt underhållningsprogram – en ung man som inte var speciellt förmögen – vann några tiotal tusen euro i det sista avsnittet. Vad skulle han använda pengarna till, nu när han har fått dem? Man borde gå till tandläkaren.
Den ovanliga situationen vi lever i har medfört att kollegerna tar kontakt ännu oftare än förut. Privatpraktiker har kontaktat mig om två dagsaktuella ärenden. Dels har man önskat att man skulle få mera stöd och direktiv av förbundet under koronakrisen, och dels har bytet av verksamhetsledare medfört oro gällande tyngdpunkten i intressebevakningen. Vad gör förbundet egentligen? Bevakar man också privattandläkarnas intressen?
För drygt fyra år sedan besökte jag en kollegas mottagning. Personen som gav mig anamnesblanketten frågade vänligt om jag också ville fylla i en blankett som behandlade tandvårdsskräck. Det kändes bra. För ett år sedan kunde jag glädja mig åt en av höjdpunkterna under de över trettio år jag har forskat kring rädsla: samma MDAS-blankett togs i bruk vid undervisningskliniken i Åbo. Min glädje berodde på att en rutinmässig utvärdering av tandvårdsrädsla på mottagningen är den enklaste och snabbaste, och en verifierat effektiv, metod att hjälpa både den rädda patienten och vårdpersonalen.
I dessa tider, fyllda av coronavirus (COVID-19), har orden till en av Juha Vainios sånger av någon orsak ekat i mitt huvud. De finska orden lyder ”aika entinen ei koskaan enää palaa”, fritt översatt ”tiderna som gått återvänder aldrig”. Till sist var jag tvungen att gräva fram sångens ord och läsa igenom dem. Sången handlar om den gamla smugglaren Laitinen. Hans problem var av en annan typ än våra, och han verkar enligt lyriken inte att ha varit en problemlösningsinriktad person. Han försökte hitta ett sätt att klara sig, men han försökte inte lösa problemen.
Munnen är en del av kroppen. Detta påstående är genant självklart, men likafullt inte uppenbart för alla. Både ur professionell synvinkel och ur utbildnings-, försäkrings- och juridiska perspektiv har munnen och tänderna separerats från resten av kroppen.
Slutgiltighet är ett hårt uttryck, men världen förändras, sade president Sauli Niinistö i en intervju i Helsingin Sanomat. Livet förändrades också för oss som är proffs inom munhälsovården, och det skedde väldigt snabbt. Vi är omgivna av svåra frågor, svåra situationer och svåra beslut. Patienternas säkerhet, personalens och vår egen säkerhet och vår utkomst väcker bekymmer.
Kan man äntligen vara glad för att munnen nu har återförenats med resten av kroppen? Under de tre senaste decennierna har det forskats väldigt mycket kring de hälsorisker som har ett samband med kroniska infektionssjukdomar i munnen. Det har lett till att munhälsan och tänderna har fått mycket synlighet i pressen och i andra medier. Kanske det samband, som tandläkarna redan länge har känt till, nu äntligen börjat nå ut till både allmänheten och läkarkåren.
I Tandläkartidningen nr. 12 förra året behandlade jag, med delade känslor, resultatet av den senaste undersökningen av hur tandläkarna upplever sitt arbete. Också om tandläkarna å ena sidan upplever att de är allt mera belastade, så finns det å andra sidan fortfarande klart flera faktorer som stöder arbetsglädje och välbefinnande än sådant, som känns betungande. För att förbättra situationen måste man alltså inte bara minska de betungande faktorerna, utan också slå vakt om och förstärka de positiva sidorna, de som ger arbetsglädje.
Under årens lopp har det hänt mer än en gång att det har väckt munterhet när man har berättat för utomstående hur hälsocentralernas tandvård är organiserad: man tas in för vård, men man blir aldrig färdig. Dessutom tar det ofta längre tid än de lagstadgade sex månaderna innan man tas emot.
