Hammaslääkäri

Tiistai 29.09.2020

Nu skapas valfrihetens regler

17.6.2016
Matti Pöyry

Arbetet med att förnya social-och hälsovården har pågått i många år, men nu i vår har stämningen tätnat. Regeringen har dragit upp sina riktlinjer, som innebär 18 landskap som organiserar tjänsterna. Producenterna kan vara landskapens egna bolag eller privata aktörer av olika storlek. Statens styrning kommer att öka väsentligt – kommunerna kommer ju antagligen inte längre att ha någon roll inom hälsovårdsproduktionen.
Professor Mats Brommels arbetsgrupp, som har gjort en utredning om patienternas valfrihet, lämnade in en preliminär rapport i mars. I den skisserade man upp fyra olika alternativa sätt att erbjuda valfrihet. Avsikten är att publicera den slutliga rapporten i slutet av maj.
Enligt preliminära uppgifter baserar förslaget sig på en modell som ger medborgarna rätt att välja den social- och hälsovårdsstation de själva vill, och den skulle ha ett helhetsansvar för personens vård. Man skulle anmäla sig hos den utvalda basserviceproducenten, och den skulle sedan fungera som portvakt i förhållande till de övriga social- och hälsovårdstjänsterna.
Tjänsterna skulle produceras som en integrerad helhet, men skulle delvis förverkligas i en nätverksform.

OM DET OVAN NÄMNDA delvis baserar sig på spekulationer kan tandvårdens förhållande till helheten anses vara ännu mera höljt i dunkel. Nu finns det tre slag av aktörer: hälsocentralerna, de stora företagen och de små företagen, inkluderande yrkesutövarna. Det väsentliga är, hur man kan inkludera alla de resurserna i den stora reformen på ett behärskat sätt, när behovet av tjänster växer. Det är också klart att konkurrensen mellan de olika producentgrupperna kommer att öka. En av målsättningarna med reformen är att skapa en bättre integrering av alla de tjänster – ofta också socialvårdens tjänster – som utnyttjas av dem som använder mest hälso- och socialvårdstjänster. Det medför också kostnadseffektivitet. De som har problem inom social- och hälsovården har i allmänhet också mycket problem med tandhälsan. Därför är det viktigt att tandvården fungerar i samarbete med den övriga hälso- och sjukvården, inklusive hälsofrämjandet.

”Tandläkarförbundet har betonat att patientavgifterna inom tandvården redan nu har varit höga.”

En möjlighet är, att tandvårdstjänsterna är en del av social- och hälsovårdscentralens serviceutbud, och att centralerna antingen kan erbjuda egna tjänster eller till exempel ge ut servicesedlar som kan användas hos mindre tjänsteproducenter. De mindre mottagningarnas roll kan i alla fall inte bara vara att fungera som underleverantörer för de stora aktörerna, som i sin tur står för risktagningen när det gäller varierande efterfrågan. Också regeringen har bestämt att valfriheten ska stöda de små och medelstora företagens möjligheter att fungera på marknaden. Individen ska alltså kunna utnyttja sin valfrihet att välja tandvårdsproducent också utanför gruppen av stora aktörer, och ändå få samhällets stöd för vården – samma stöd som skulle ges för vård i ett annat EU-land.

ENLIGT DEN MODELL som nu har presenterats skulle social- och hälsovårdens kostnader finansieras genom statsskatten. Producenterna på basnivå skulle få sin finansiering genom landskapen enligt ett system som antagligen skulle basera sig på befolkningsunderlaget. Patienterna skulle betala en fast avgift. Tandvården skulle antagligen också i fortsättningen vara gratis för under 18-åringar, men annars är grunderna för avgifterna ännu helt öppna. Nästa år ska man börja arbeta på lagstiftningen kring patientavgifterna. Tandläkarförbundet har betonat att patientavgifterna inom tandvården redan nu har varit höga, också inom den offentliga sektorn. Man kan inte höja dem utan att befolkningen blir utan nödvändig vård, och då växer skillnaderna mellan olika befolkningsgruppers hälsotillstånd ännu mera. Man borde betrakta patientavgifterna som en helhet inom hälso- och sjukvårdens alla olika sektorer.

Författaren är Tandläkarförbundets verksamhetsledare.