Post

PääkirjoitusVi gick till historien

17.6.2016

Antagligen kommer det historiska avtalet om förbättrad konkurrenskraft att undertecknas, bara Metallförbundets fullmäktige ännu godkänner det. Processen som statsminister Sipilä initierade för över ett år sedan fördes i hamn efter en mängd turer i långdansen.
Ambitionerna var stora och svåra att acceptera för fackföreningarna: sänkningen av enhetskostnaderna för arbetskraften, betydligt mindre löneförhöjningar än i konkurrerande länder under de närmaste åren och en förbättrad produktivitet. För Akava och förbunden som hör till Akava har det varit en aning lättare än för många andra att förstå hur regeringen försöker uppnå ett sätt att få Finlands ekonomi att växa igen. Ändå var det svårt för alla förbund och alla förhandlare att komma överens om en sänkning av medlemmarnas inkomstnivå och en ökning av arbetstiden. Också om man har beräknat att avtalet skapar tiotusentals arbetsplatser kommer det också i vissa branscher att medföra en minskning, eftersom man under en längre arbetstid kan producera mera tjänster.

NÄR DET GÄLLDE att försvaga anställningsförhållandena fanns det bara dåliga alternativ under förhandlingarna. Den kommunala arbetsgivarorganisationen ville ha en förkortning av de långa semestrarna och en ökning av arbetstiden med hela dagar. Arbetstagarorganisationerna motsatte sig det. Semestrarna och söckenhelgerna förblev oförändrade inom kommunalsektorn, utan man förlängde arbetstiden på olika sätt inom olika avtalsbranscher.
Det var speciellt utmanande att anpassa konkurrenskraftsavtalet till Läkaravtalet. Slutresultatet blev, att när arbetstiderna anpassades till sjukhusläkarnas och -tandläkarnas arbetstider, förlängdes hälsocentralernas tandläkares och läkares och andra än praktikerveterinärers regelbundna veckoarbetstid i genomsnitt till 38 timmar 15 minuter. Den dagliga arbetstiden ökar i genomsnitt med 15 minuter. Också om lösningen behandlar olika läkargrupper olika, kom den svåruppnådda lösningen att leda till att man nådde den genomsnittliga 24 timmars förlängning av arbetstiden som krävdes av alla avtalsbranscher. Samtidigt togs ett steg mot den nya social- och hälsovårdsorganisationen, som ändå kommer att förutsätta att de olika läkargruppernas arbetstider harmonieras (mera om detta på sid. 60).
För hälsocentralernas tandläkare fick vi igenom en exceptionell formulering om att förlängningen i huvudsak ska gälla annat än kliniskt arbete. Det är berättigat med tanke på hur tungt tandläkarnas arbete är, och hur den otillräcklig den tid som nu finns för administrativt arbete är. Hur den förlängda arbetstiden ska fördelas ska man förhandla med tandläkarna om, och man ska försöka nå enhällighet. Tandläkarförbundet kommer att följa upp hur avtalsvillkoren förverkligas.

”För hälsocentralernas tandläkare fick vi igenom en exceptionell formulering om att förlängningen i huvudsak ska gälla annat än kliniskt arbete.”

KONKURRENSKRAFTSAVTALET är historiskt också i den bemärkelsen, att det åtminstone för den här gången är det sista avtalet som förhandlas fram av centralorganisationerna. Hädanefter kommer man att förhandla på förbundsnivå, enligt den s.k. finska modellen, där exportindustrin definierar lönenivån. Det finns de som drömmer om att gå ännu längre: att man skulle kunna eliminera fackets roll och förhandla om anställningsvillkoren på arbetsplatserna.
Att fackföreningsrörelsen förändras när hela världen förändras är självklart. Enkelspåriga och svartvita verksamhetsformer är förlegade. Man måste se intressebevakningen som ett sätt att koordinera samhällets, yrkeskårens och patienternas bästa. Det är precis till en sådan omfattande verksamhet man också i framtiden kommer att behöva fackorganisationer, och också ett samarbete mellan läkarorganisationerna. En enskild tandläkare kan inte påverka lagberedningen, gå runt och tala med beslutsfattarna eller producera ständiga uttalanden om tandvården. Besluten som gäller löner och andra anställningsvillkor kan inte heller få bli en sak mellan den enskilda tandläkaren och, i den nya social- och hälsovårdsverkligheten, en kanske mycket stor arbetsgivare. Vi har redan från förr alldeles tillräckligt mycket tråkiga erfarenheter av en sådan diskrepans mellan avtalsparterna. Arbetsmarknaden behöver spelregler också i framtiden. Vi behöver förhandlingar och avtal mellan företrädare för arbetstagare, arbetsgivare och statsmakten.

Författaren är Tandläkarförbundets vice verksamhetsledare.

Lue myös
Etsitkö näitä?