Hammaslääkäri

Maanantai 03.08.2020

Här kämpar vi på

26.6.2020
Heli Mikkola

Våren som gått har tvingat oss att ta ställning till en evig konflikt. Förenklat kan man säga att det gäller om man ska stanna kvar eller ge sig iväg.

Bekvämlighet och nyfikenhet är varandras motsatser, men de ger också varandra näring. Man kan säga att de är en förutsättning för livet. Halva jag vill leva i trygghet, och veta hur nästa arbetsdag kommer att se ut, planera och vara förberedd. Den andra halvan längtar efter allt nytt, brinner av lust att pröva nya saker, få omväxling, och röra om i den okända framtiden.
Koronavåren förde med sig en förändring; det finns ingen möjlighet att välja. I varje nyhetssändning och i alla framtidsplaner skymtar vi något okänt, om vi så vill det eller inte. Bakom uttrycket det nya normala, som snabbt har etablerat sig i språket, skymtar vi det faktum att ingen av oss vet vad som kommer att ske.

Vi måste lära oss att älska förändring. Det har konsulter bankat in i våra medvetanden, och den tanken har utvecklingsinriktade proffs lyckats anamma. I sista hand är det ändå fråga om förändringens omfattning, och hur långt man själv kan påverka den. Under våren som gått har förändringen varit större än vi har kunnat acceptera. För många av oss förändrades arbetsdagarnas innehåll mera på några veckor, än kanske under hela den övriga karriären.

Förändringen tröttar ut oss, verkligt tungt blir det när man försöker förutse den ständiga förändringen och hur framtiden ska se ut. Vågar en patient, som reserverade tid för en månad sedan, stiga på bussen och komma till mottagningen? Har vi fullt med patienter nästa vecka eller inga alls? Blir jag kanske själv sjuk? Räcker det med en vanlig ansiktsmask för just den här patienten? Måste man igen se till att skolbarnen kan få distansundervisning på hösten? Kan man alls hålla någon semester i sommar?

För oss inom tandvården är det också en belastning att veta, att man under de speciella förhållanden som råder inte har kunnat hålla den högakvalitet på arbetet som yrkesetiken skulle kräva. Pauserna i den icke brådskande vården leder till en känsla av stress. För att citera en kollega: blotta tanken på höstens vårdköer är skrämmande redan nu.

Den andra sidan av förändringen är en möjlighet att uppnå något som vi inte ännu kan se. Också det kunde man utläsa av svaren på medlemsenkäterna. Man ansåg det vara en utmaning att lära sig nya arbetsmetoder, men samtidigt såg man det som en uppfriskande omväxling. Hur många skulle för ett år sedan ha kunnat föreställa sig, att tandläkare kan göra en del av sitt arbete på
distans?

Var får man kraft till all denna förändring? Svaret finns i allt det som just nu känns betydelsefullt. På Arbetsplats-spalten (Työpaikka), som vi introducerade i tidningen för några nummer sedan, svarar en kollega på frågor som gäller vardagen. Tillsvidare har vi frågat alla, vad det är som ger energi. Svaren är avslöjande: uppmuntran av våra närstående, bra vårdteam, och det att man kan hjälpa andra.

Tandläkarnas yrkeskunskap och motivation kom tydligt fram i de enkäter förbundet skickade ut till medlemmarna under våren. Många av svaren avspeglade ett passionerat förhållande till det egna arbetet. Samma attityd präglar den mottagning jag hade tillfälle att besöka innan koronakrisen eskalerade. Allt var alldeles nytt och var valt enligt vad man ansett vara det allra bästa. Ytorna var bara avtorkade efter de allra första patienterna. Paret som äger mottagningen brann av längtan att få göra sitt jobb enligt allra bästa förmåga. Det är svårt att föreställa sig ett svårare ögonblick att öppna en ny mottagning än detta. För en tid sedan frågade jag dem hur det stod till. – Här kämpar vi på, det ser kanske ut att ljusna en aning, var svaret.

Det ser litet ljusare ut just nu, men osäkerheten beträffande framtiden finns kvar. På arbetsplatserna fortsätter vi att försöka förutse och gardera oss, och det lönar sig för oss alla att göra det. När jag gör saker som jag själv tycker om – lyssnar på en lom på sjön en sommarnatt eller på åskan på verandan, eller bara låter tiden gå tillsammans med familjen – då laddar jag de batterier som hjälper mig igenom de förändringar som ligger framför oss. Ibland hinner man bara göra en snabbladdning, under en rofylld stund eller en bra diskussion, och andra gånger kan man kanske till och med unna sig att glömma tidens gång när man samlar krafter. Jag önskar dig rofyllda stunder under din sommar.