Hammaslääkäri

Tiistai 30.11.2021

Med hela tänder och utan rädsla

19.11.2021
Hannu Hausen

Man bestämde en gång att man år 2000 skulle ha nått de uppställda målen för tolvåringarnas munhälsa. Kolleger som har arbetat länge vid hälsocentral minns antagligen målen WHO ställde upp: tolvåringar skulle ha kariesskador i högst tre bestående tänder (DMFT). Man ställde också upp globala mål för hälso- och sjukvården för år 2020. De bestod av en komplicerad, hierarkisk grupp av mål, som få kolleger nu längre minns. Enkla, klara och tillräckligt ambitiösa mål kunde vara till hjälp när man utvecklar metoderna inom tandvården för barn och unga.

Under de senaste åren har de finländska barnens orala hälsa förbättrats väldigt långsamt. Tandborstningsaktiviteten har småningom blivit bättre, men speciellt bland pojkarna finns det ännu råd att förbättra den väldigt mycket. Enligt statistik uppgjord av Institutet för hälsa och välfärd (THL) har andelen kariesfria tolvåringar (dmft och DMFT = 0) stabiliserats vid 61 %. Också det kunde vara mycket bättre. Det sägs att man hittar väldigt långt gångna kariesskador hos tonåringar som håller på att bli vuxna. Vårdsystemet belastas ännu i onödan av att man är tvungen att reparera barns och ungdomars tänder, trots att det kunde undvikas.

Inom barn- och ungdomstandvården behöver vi målsättningar som betonar hälsofrämjande, och inte ett försök att i första hand hålla tänderna i skick genom reparativ behandling. Det skulle inte nödvändigtvis behövas ökade resurser för att man skulle kunna nå sådana mål. Det skulle vara tillräckligt om man använde de existerande resurserna till att främja hälsan och till tidig behandling av sjukdomar. Den viktigaste målsättningen skulle vara, att ungdomarna skulle ha friska tänder när rätten till gratis tandvård upphör när de fyller 18 år. Det skulle betyda, att de inte har kariesangrepp som är i behov av behandling, att de inte har djupa tandköttsfickor, och att tandköttet blöder vid mindre än 10 % av de sonderade ställena när man mäter fickdjupet. Man borde också eftersträva att alla skulle ha blivit av med eventuell tandvårdsskräck när de fyller 18 år.

Det är en utmanande målsättning att man skulle kunna uppnå vuxen ålder med hela tänder och utan att vara rädd för tandläkare, men det är inte omöjligt att nå ett sådant resultat. Det förutsätter ändå att man börjar bygga upp en livslång grund för hälsan redan som barn. Bäst lyckas det säkert i samband med rådgivningsverksamheten. Dagvården och småbarnspedagogiken borde också hjälpa föräldrarna att etablera hälsosamma levnadsvanor. Grundskolan och de organiserade hobbyverksamheterna kunde också vara till stor hjälp här. Om man kunde få de andra aktörera att delta i det allmänna arbetet med att leda ungdomarna mot en livsstil som främjar tandhälsan, så kunde tandvårdspersonalen bättre koncentrera sig på att ge individuell rådgivning till de patienter som redan visar tecken på begynnande kariesskador eller parodontala problem. När det inte behövs invasiva ingrepp kan man sköta tandvården utan att skapa tandvårdsskräck. På 17 år hinner man också bli av med nedärvd rädsla, om man redan som liten blir ordentligt omskött.

Hannu Hausen
Sakkunnig i frågor rörande hälsofrämjande, Tandläkarförbundet

Ledare, Tandläkartidning 12/2021