Arkiater Risto Pelkonen sade i en intervju i det senaste numret av Tandläkartidningen att han var orolig över hälsofrämjandets framtid.
Han utgick från att all hälsofrämjande verksamhet kommer att bli svår att genomföra när ansvaret för den ligger hos kommunerna, som varken har finansiella resurser eller redskap för att sköta den, medan välfärdsområdenas fullmäktige riktar blicken mot specialistvården. Läget är minst sagt spännande. Det är kommunernas sak att främja välfärd och hälsa, men alla de betydelsefulla aktörerna arbetar för välfärdsområdena. Man har i alla fall slagit fast att hälsofrämjandet är ett tyngdpunktsområde inom samarbetet mellan välfärdsområden och kommuner.
Vid diskussionerna med de kolleger som ställer upp som kandidater i valet och av vilka en del intervjuades i senaste nummer av Tandläkartidningen, behandlades också hälsofrämjandet. Vi frågade vad som är viktigast i den verksamheten. Man kunde dra långt gående slutsatser av svaren: samarbete mellan olika aktörer, att upprätthålla de goda vanor gällande munhygien man har lärt sig som barn, individuellt planerad vård i rätt ögonblick, behandling och prevention av kroniska infektioner, tidigt ingripande när det behövs, och att ge patienten ett eget ansvar för hälsan. ”Det viktigaste munhälsofrämjande arbetet görs utanför tandklinikerna”, svarade en kandidat. Det stämmer – och här har tandläkarna en viktig roll när det gäller information och att vänligt men bestämt få patienten att göra det som behövs.
Nu är valet avklarat, och välfärdsområdenas fullmäktige börjar sitt arbete i början av mars. Snart får vi alltså se, vilka ämnen som visar sig vara viktigast. Det kommer inte, med någon form av automatik, att dyka upp mera personal, och absolut inte heller mera pengar. Däremot kommer det att vara nödvändigt att fundera på hur resurserna ska fördelas. Konkurrens finns det alldeles tillräckligt: coronaepidemin lämnar efter sig en enorm vårdskuld, och dessutom kommer vårdgarantins tidsfrister att bli strängare om ett drygt år. Bland alla som väljs in i fullmäktige har de som är utbildade inom social- och hälsovårdssektorn en viktig roll.
Tandläkare och läkare ser på sina arbetsplatser var inverkan på kostnaderna börjar. Ofta är det fråga om en mini-intervention, och ett långsiktigt arbete, i varje enskilt fall. ”Jag tolkar allt oftare situationen så, att ett av de viktigaste ingripandena på tandläkarmottagningen är, att man tar upp tobak och rusmedel till diskussion”, skrev tidningens långvariga medarbetare, odont.lic. Anni Temonen nyligen på Twitter. Nu måste de nyvalda fullmäktigeledamöterna ha förmågan att se värdet i de vardagliga kontakterna, för det är just detta som hälsofrämjandet består av på mottagningarna hos alla professionella inom social- och hälsovården. Tandläkarnas arbete måste organiseras så, att man inte bara hinner åtgärda den akuta orsaken till besöket, utan att man också har tid att möta patienten på ett gott sätt, och att man hinner motivera patienten att sköta sin egen del av vården.
För ett år sedan formulerade man om tyngdpunkten i Tandläkarförbundets hälsofrämjande till att bestå av att man bygger en livslång grund för hälsan. Man borde närma sig välfärdsområdenas invånares vardag med samma utgångspunkt. Hälsofrämjandet blir verklighet bara om alla aktörer, i hela samhället, bär sitt eget ansvar. Det finns många sätt att påverka.
Ett fint exempel är bl.a. Kuopio stads kampanj Världens friskaste tänder, som syntes både i gatubilden och i sociala medier. Tandläkarförbundet förde fram hälsofrämjandet bland sina målsättningar inför valet. Nu, efter valet, fortsätter arbetet i form av kontakter med de centrala aktörerna i de nya fullmäktigeförsamlingarna.
Heli Mikkola
Tandläkartidningens chefredaktör
Ledare, Tandläkartidning 2/2022